S:ta Annas havsbad samt något om rationell hälso- och sjukvård
Avskrift av anteckningar förda av överläkare Otto Brundin 1966
(M-L Skansare) 
 
 

Man har bett mej skriva om S:ta Annas sjukhus’ havsbad och hur det blev till. Det gör jag gärna, då det belyser inte bara själva badfrågan utan även hälso- och sjukvården i stort och vad jag strävat efter för att få dem rationellt och riktigt utformade.

 

När jag i slutet av år 1932 kom till Nyköping som chef för S:ta Annas sjukhus, fann jag inte ett sjukhus utan en med höga träplank inhägnad, nersliten, föråldrad anstalt vilken nyköpingsborna med medeltidstermen ”Spettan” (av spetal eller hospital) där enligt allmänheten tokiga människor eller dårar blev inspärrade eller rent av burades in. Det gick inte att bortförklara den öppet visade fientliga attityden gentemot anstalten som utslag av enbart gamla förlegade fördomar, ty så sent som omkring år 1860 togs äntligen de sista burarna – av järnstänger! – vid anstalten ur bruk för att ta bara ett exempel på vanvård. Och folks minne är långt i så’na stycken.

 

Det gällde alltså att ta verkliga krafttag för att förbättra vården vid anstalten på allt sätt. Först därigenom läte sig allmänhetens förtroende vinnas.

 

Sjukhuset, som ligger mycket vackert vid Nyköpingsån, hade vi den tiden ett ganska stort badhus vid ån, vilket även det var nerslitet, dessutom farligt murket och i trängande behov av ombyggnad. När jag talade om saken med direktionsledamoten förste provinsialläkaren Staffan Bissmarck utbrast denne ”Nyköpingsån har blivit en kloakränna, där kan ingen bada”. Jag replikerade, att han väl ändå överdrev men fick till svar: ”Det kan jag visa dej papper på”, och dr Bissmarck kunde verkligen visa undersökningsprotokoll på betänkligt höga colivärden i åvattnet.

 

Så det blev bara att riva badhuset. Jag ansåg mig då skyldig mina patienter att i stället ge dem andra mera hälsovänliga utebadmöjligheter, jag studerade kartan och fann närmaste badplatsen vid havet vara Strandstuguviken, innersta delen av havsviken Örsbaken, som går från Östersjön rakt in mot inloppet till Nyköping. Jag cyklade ut, fann en mer än kilometerlång sandplage av internationell klass, klart fint vatten, lite långgrunt kanske men naturskönt beläget och lagom lång väg ut i finaste Sörmlandsnatur. Till närmaste landsväg var det c:a en km till badplatsen, väl långt att vandra med badgrejor och skaffning men det finge förstås ordnas.

  

Strandområdets norra del tillhör Sjösa fideikomiss, södra delan Arnö fideikomiss. Sjösa-godsherren ville inte veta av ”gemensamhetsbad” och då jag genmälte att badresorna skulle alternera mellan könen, fann han på någon annan invändning, var med ett ord negativ till min propå. För Arnös del hade den nye fideikommisarien inte utsetts ännu efter den sistes död, men fideikomissförvaltaren liksom de presumtiva fideikommisarierna ställde sig mycket förstående och helt positiva, så nu berodde avgörandet på medicinalstyrelsen. Men under mellantiden hade en ortstidning fått nys om saken, gjort stort reportage av projektet och på tidningars manér målat överdrivet så att man från medicinalstyrelsen – som hade tidningsklippservice – satte upp stoppsignal. Sedan jag informerat medicinalstyrelsen om läget, lagade jag så att pressen hölls utanför, tills frågan var ordnad. Då slog den aktuella ortstidningen upp en artikel att jag lagt beslag på bästa badplatsen vid den fina Strandstuguviken, som givetvis sta´n och inte sjukhuset bort fått arrendera!

 

Dittills hade man från stadens sida inte visat minsta intresse för badplatsen för egen del. Och när stadsläkaren John Fredrik Molander och jag något år senare föreslog den förste innehavaren av drätseldirektörssysslan i sta´n att ordna ett ordentligt havsbad därute för Nyköpingsborna, replikerade denne, att han fann det onödigt, ”ty när lörda´n kommer, far var och en till sitt”! – som han faktiskt ordagrant uttryckte sig. Sta´ns myndigheter har som bekant ändrat mening sedan dess.

 

För mej gällde det nu att ordna de praktiska detaljerna med havsbadet. Jag talade med fideikomissets skogvaktare vid Karlslund om tillstånd att få anlägga en bilväg från landsvägen genom skogen till badplatsen, erhöll detta och bad honom stämpla ut träden som måste fällas, vilket han förklarade onödigt, jag finge fälla de trän som erfordrades. Skogen var tydligen inte så värdefull på den tiden. Jag ordnade med ett lag frivilliga på sjukhuset, en praktiskt mycket dugande skötare och tre patienter, körde ut dem på morgnarna i min bil och hämtade dem på kvällarna. Redan efter en vecka kunde jag köra ner till stranden! Man stortrivdes med detta positiva jobb att skapa väg ner till sjukhusets eget havsbad. Och det var förunderligt att se den goda konditionsbefordrande effekten på patienterna. Här var en behandlingsform som skarpt bröt av mot den gamla dårhustidens!

 

Regelbundna badresor pr buss organiserades därefter bl.a. med pengar från donationer till sjukhuset.

 

Vid medicinalstyrelsens inspektion av sjukhuset sommaren 1935 bjöd jag på bad ute på sjukhusets eget havsbad, vilket senterades i hög grad, gissa om man hade aptit vid den goda lunch jag därefter bjöd herrarna på. Vid kaffet undrade jag om man inte borde bygga en stuga därute för patienterna och det tyckte man, varpå jag bad medicinalstyrelsens arkitekt Hakon Ahlberg att rita upp ett förslag. ”Du var mig en energisk jäkel”, sa Ahlberg men tog snällt fram ett skissblock och ritade en förtjusande skiss över en pampig stuga. Den blev ju inte fullt ut lika pampig, när den utformades i detalj på Ahlbergs arkitektkontor.

 

Jag ordnade därpå med betonggjutning av grunden till stugan, men mer blev det inte då, ty jag for upp till Stockholm i annan tjänst och blev borta i nära sex år.

 När jag återkom i medio av år 1941, pågick andra världskriget, militär var förlagd i beredskap även invid Strandstuguviken. Det blev ju inte så lätt att skaffa material till badstugan men lyckligtvis blev det en hel del virke och annat över vid rivning av uthus vid sjukhuset, som nu kom väl till pass och så småningom stod stugan färdig. En roddbåt byggdes vid sjukhusets snickarverkstad, en stadig eka om 6-2 meter, klinkbyggd med 1” kärnfurubord på kraftiga järnspant, så nog blev båten sjösäker men väl tung att hasa på upp och ner i sjön vid den långgrunda sandstranden, men när patienterna låg ute på fiske var den stadig och bekväm att sitta i och man behövde inte oroa sig för någon kantringsolycka. Efter en del år köptes en lättare båt.

 

Ett uthus ritade jag och det uppfördes, 4x16 meter med vedbod, förråd, fiskebod, verkstad och vinterbonat sovrum med sex kojplatser och en präktig järnkamin som snabbt gav tillräcklig värme även den kallare årstiden. Murarkunniga patienter murade brandmur mellan sovrum och verkstad, vilken senare begåvades med en kasserad ässja och annan d:o utrustning från sjukhuset, man murade även en tillräckligt hög skorsten, som gav förträffligt drag både till smedjan och sovrummet. Till sist uppfördes ett båtskjul och göts en liten fiskrökningsugn i betong som fick en konstnärligt utformad kopparhuv med spjäll av en konsthantverkare.

 

Nu hade patienterna inte bara ett fint havsbad utan även en fritidsanläggning för ganska kvalificerat fiske – fiskekort löstes av fideikomissets fiskearrendator – och att få ligga ute på sjön och fiska, senterades i hög grad av flertalet patienter, som visade en ofta otrolig skicklighet att fånga mest stora och goda gäddor.

 

För att göra havsbadsområdet bekvämare att röra sig på – rätt stora sanka områden omväxlande med fastare mark – upprättades en dräneringsplan av dåvarande jordbrukskonsulenten lantbruksdirektören Albin Norrgård och sedan dikning utförts enligt dennes anvisningar, blev det betydligt torrare marker.

 

S:ta Annas sjukhus’ havsbad blev – så vitt jag fann – inte bara ett trevligt friluftsbad utan även en god friluftsanläggning, där patienter kunde tillbringa sin weekend som andra människor. Den diskriminering som de sinnesjuka utsattes för vid denna tid, sökte jag motverka även i detta hänseende. Men värdet av anläggningen gick längre än så. Ty det var inte bara patienternas kondition som påtagligt byggdes upp därute vid havet, även sjukdomen som sådan förbättrades ej sällan avsevärt men framförallt var det påverkan av personligheten i icke minst karaktärsdanande hänseende som ernåddes hos patienterna. Här spelade in exv. trenden till ökat ansvar hos en patient, vilken kanske inte regelmässigt fostrats till en sådan attityd, än mindre bibringats djupare insikt om ömsesidig hänsyn eller känslan av ansvar som den ofrånkomliga grunden till ordnat samliv i ett kultursamhälle.

  

Den åsyftade behandlingen är inte psykoterapi i konventionell mening utan en terapia personae, en terapi eller regimbehanling avseende ”hela människan med biologisk, kulturell och andlig aspekt i dynamisk syntes”.

 

Mina strävanden att få till stånd även ett sjukhus enligt denna grundprincip kröntes med en viss framgång, då jag år 1950 lyckades förmå ledningen av landstinget, Nyköpings lasarett och S:ta Annas sjukhus i Nyköping att i en gemensam framställning till Kungl. Maj:t föreslå att ett Nyköpings centralsjukhus för den odelbara människan inrättades, termen odelbar ett slagord på modet just då. Självfallet krävs inom modern hälso- och sjukvård inte bara specialister utan rent av också special-specialister för de mångskiftande delproblemen inom internmedicinen men man får för den skull aldrig glömma att människan fungerar som en helhet, en personlighet, en individ, vilket sistnämnda ord ju betyder odelbar varpå det terapeutiska handlandet också måste vara inriktat.

 

Centralsjukhusplanerna stoppades någonstädes i Kungl. Maj:ts kansli men den 1 januari 1967 synes början till ett sjukhus på riktigt bli verklighet genom det av statsmakterna beslutade samgåendet mellan kropps- och sinnessjukvården. Men det tar sin tid innan den nya synen tränger igenom på humanmedicinen så som antyds i bilagda p.m. (?) jämte den kunskapsteoretiska analysen av den grundläggande problematiken.

 

Trosa i december 1966

 

Namnteckning

(Otto Brundin)


PS. För att göra texten mer lättläst har jag gjort mindre stycken av långa textmassor. I övrigt är texten återgiven i sin helhet. M-L Skansare DS(För(För att göra texten mer lättläst har jag gjort mindre stycken av långa textmassor. I övrigt är texten återgiven i sin helhet. Webbmaster) att göra texten mer lättläst har jag gjort mindre stycken av långa textmassor. I övrigt är texten återgiven i sin helhet. Webbmaster)(För att göra texten mer lättläst har jag gjort mindre stycken av långa textmassor. I övrigt är texten återgiven i sin helhet. Webbmaster)